det var egentligen ganska skönt med den tystnad som omslöt mig nyss efter beslutet att gå hem, jag brukade vara rädd för det när solen gått ner långt innan, när jag var yngre. men att passera kyrkogården, gå över bron och smita genom skogen inatt, gjorde mig ingenting. kom att reflektera lite över hur tråkigt det känns att jag verkligen inte hade något som hellst behov utav att stanna. som om människor inte intresserar mig efter klockan 12. som om bara en människa på tu man hand hade kunnat göra det. glädjen av att se ansikten jag inte sett sedan länge fanns inte på samma sätt. självklart de nära, gjorde mycket. jag är alltid glad att möta de. men som om resten, vilka, festen, alltet, tråkat ut mig. det enda jag kunde tänka på egentligen var min säng, på landet. jag kanske inte borde dra alla gånger över tristesskammen. kanske har jag bara kommit ett steg längre, ikväll. men samtidigt kan jag ibland bara se på hur lyckliga fulla människor ser ut att va omkring mig, hur öppna och tillmötesgående de är, som om de starkaste stjärnorna lyser i ögonen på de. kan se på de och undra över varför jag, helt enkelt inte känner så. kanske är det bara just nu. tror lite på det där med rätt sällskap och att det ska slå några slags gnistor, finnas en kemi och en lust, för att det ska bli bra. i alla fall så var tystnaden som vilade över gravarna, mörkret som låg över sjön och syrsornas visslande läte fantastiskt vid midnatt. som om när alla sover, är naturen vaken. som om allt liv som inte är människa på något sätt njuter av att slippa oss ett tag, och celibrerar den samexistens de en gång, i tiden, hade. synd att vi inte spenderar fler nätter vakna i nykter tillstånd. det är något magiskt med det.

Patrick Watson – Blackwind





lite fler bilder på fina Luizza. kan bara sitta och titta på den här hästen hur länge som hellst.
hon är så otroligt vacker. en riktig sagohäs. ägare är Elin Dahlström. fan vilken kap hon gjorde!

vaknade av att tupparna gal (faktiskt), när solen gick upp. vi hade inga ägg hemma. ägg är ett frukostmåste. så. iordning med detoxen och träningskläderna, ta en lång fantastisk 1,5 timmes promenad varvad med lite löpning, lite styrka, köpa frukost med min kära mor och väl hemma - njuta. nu i eftermiddag ska jag dra ner mina akryler från rummet, och en tavla. sedan spendera tiden på altanen med this will destroy you (tack karin) och mig själv helt enkelt. har / haft lite svårt att stressa ner så måste hitta lugnet och roet.

eftersom jag är i stort sett bäst i världen på att koka de
perfekta äggen tänkte jag dela med mig av hur det går till.
och för att folk verkar ha sånt jävla problem med det.
1. koka upp vatten. 2. lägg i äggen
3. sätt timer på 6.56 min.
4. skölj i kallt vatten, skala, ät!
(för en hård yttre gula och lösare inre)

är hemma på en s.k landet-terapi. det var längesedan jag såg allt det där vackra med våren. tystnaden här ute är underskattad även den. att bara strosa omkring på en stor grön och känna alla de fantastiska lukterna av blommorna som slår ut, höra när bin och fåglar, surrar och sjunger om vartannat. men bäst av allt är nog all ro. och hur man blir påmind om hur fruktansvärt vacker naturen är, hela vår planet, den här otroliga skapelsen vi ofta bara går omkring på och inte ger en hint. jag är otroligt tacksam för att jag lärt mig bli såpass medveten om att när jag sticker mig på törnar finns det saker som är vassare ändå. igår var en riktigt obehaglig dag, men i slutet hände något så lite som, tro mig, gjorde skillnad, en äldre man öppnade porten med ett leende påväg hem från jobbet, precis som om han visste hur tung min ryggsäck var efter den dan. det ledde till att jag slapp dra mitt kort, trycka min kod och boxas genom grinden själv. en sån petitess med så mycket väljvilja i. så alltid, vad om inte bara ta nya tag, allt man ger - får man tillbaka, någon gång. jag fick ju trots allt en underbar morgondag som gjort mig otroligt lugn och även mycket progressiv.

ska gå ut på en lång promenad, jag och saknade kameran. jo, jag är bra på att fotografera och har ett unikt bildspråk, det vet jag om. så det är jävligt synd att jag inte utnyttjar det mer ofta. har nästan...liksom glömt bort hur lycklig det gör mig. det är synd. men ulf sa "ge inte upp det där", och bara ett sånt litet sagt från en människa gör mycket. det är på landet kreativitetens flöde rusar genom de rum jag kliver genom, så att skaka av sig och hitta tillbaka till flowet är... inget jag måste men något jag vill. att vara hemma och bli hemma en stor del av sommaren känns otroligt bra. konsten jublar. dagens tanke får nog vara något kanske eller kanske inte orelevant men. "när man hittar någon som stöttar och hjälper en med de saker de kanske själv inte älskar - men gör det ändå, för att de vet att du gör det"

idag har jag 1. åkt till jobb. 2. fått bot. 3. fuckat ur på polis. 4. blivit sjuk. 5. åkt till läkare. 6. fått diagnos akutt tonsillit. 4. sovit. 5. vaknat. 6. bränt korven. 7. tröstätit ispinne. det händer lika mycket det vill säga mycket i litet som vanligt. fast jag lever ju. karma kan charma dock. klickat hem lite vårigt (eller ja, skorna hade jag iof redan men de såg bättre ut) vad else... nä. inte direkt. med Hannas bästa svar på allt avslutar jag detta basiluska inlägg: man får.

ja alkohol, det har ju en tendens att fucka upp folk tills de är så realitetsomedvetna att de tror andras huvuden är fotbollar och så vidare. men fan alltså, hur länge ska man gå på den där skiten. det är ju alltid bara kul i början, bara kul tills det att man tror man måste dricka mer, för att fortsätta ha kul. sen går allt åt helvete, folk beter sig som djur och blir helt jävla paranoida. killar blir några slags alfahanar och börjar ranka sig själv med resten och tjejer ska bara rent ut hata alla tjejer som råka va snyggare än de ikväll. jag sluta dricka kl 11 för jag skulle köra idag. blev aldrig något full heller, bara lite go i huvet och det räckte för mig. räckte för mig att åka jänkare med seb, patte och max. där var det helt lagom, helt lagom bra. men herre, visst fan står man mitt i en cirkus när klubben öppnat och alla som redan supit sig dyngraka på förfest ska börja om i baren. man får ingen som hellst respekt för någon som står och skriker på en på fylla. inte ett dugg. för de första står man alltid närmare än de tror och att höja rösten är fan inte ens nödvändigt och för de andra bara sänker de sig själva till en nivå så lågt att jag i varje fall inte når den. det är ju förfan löjligt hur många spärrar som släpper bara för man inbillar sig att nått man häller i glaset gör en berusad. det enda man berusar är sig själv med hjälp av sig själv och en jäkla massa hopp om att alkohol ska göra en till en fränare människa. men de finns fan ta mig inte en jävel i världen som blir mer attraktiv av det. kan inte alla bara ha jävligt kul och va glada i stället? nej fy fan. alkohol, SUCK MY FUCKING BALLS.

hej hej vackra liv! ohja. knappt använt instagram (- emmiot.)
men ser att några stycken hittat mig så, blivit lite bättre på de.

jag har tur jag. jag har tur att david finns innan solen går upp, när jag från någonstans springer in med skorna på, lika snabbt ut igen. har tur att han tar tag i min arm och trots att han mister greppet, rusar efter mig, i kalsonger, ner på parkeringen, hinner ifatt mig igen. har tur att han trots mina ibland idiotiska sätt och idiotiska beslut är fysiskt starkare än mig, bär mig upp för trapporna, in till sängen trots att jag slår och gör motstånd. tur att han gömmer min nyckel under sin madrass och får mig att kanske lite i efterhand förstå att det a: inte alltid är en bra ide att fly. b. inte alltid är en bra ide att fly. ibland blir bara hjärnan så sjukt överbelastad att man stänger av. totalt stänger ute allt som har med känslor att göra. för man fått ta in mer än man orkar bära. när som är rätt känns fel och tvärt om. även om jag hata dig lite då och du hata nog mig ännu mer än så. så är det nog så vänner gör. idag mår jag fantastiskt.

du är bättre än så.

herre den här jetlagen gör mig twisted. kan inte minnas när jag inte hade en mardröm sist. mamma väckte mig precis när jag stod och matade en papegoja som konstigt nog hette kaka med popcorn. (papegojor har en tendens att alltid återkomma i mina drömmar då jag alltid hyst stor kärlek till dem) nåväl. resten av madagaskar befann sig på vårt tak och på vinden släpade någon på ett lik. fråga mig inte. annars känner jag mig väldigt harmonisk i vaket tillstånd. känner inga måsten. känner ingen press. känner mig otroligt nöjd med livet, kroppen, psyket och tillvaron. känner mig stark, snygg, välmående och underbar. utan att jag ens försökt känna så. kanske därför. det är i alla fall utav de bästa känslorna som finns här i världen. hoppas ni känner likadant.

jag har en väldigt bra vision av en vacker tavla framför mig, men ingen duk. har också en otrolig låt som skulle vara underbar att måla till. bara get lost... får lösa det på något sätt. låten är iallafall the great escape med patrick watson. texten talade till mig väldigt mycket just nu. vilket är viktigt. människor brukar tycka jag lyssnar på konstig, eller skum musik, men den här är nog ganska... neutral, och vacker.